När jag ibland vandrar i minnenas katakomber, till synes utan mål, kommer jag fram till den mörkaste och tyngsta dörren. Helt utan viljans styrka glider dörren upp och osynliga händer drar in mig till det förflutnas oförmultnade bilder. Magasinsbyggnadens faluröda timmervägg genomborrad av de vitas glödande kulor och de rödas röda blod i marken under. Målande bilder av svunna förluster projiceras i näthinnans dolda duk och de arkebuserade blir åter levande. Jag lutar huvudet mot väggen och kysser hålen. Framför de klappade de röda hjärtan i kapp med de vita bödlarnas. Fötterna transporterar mig till gömstället, ett par kilometer rakt in i skogen. Där hade det vita hjärtat gömt det röda.
Under årens början var det inte många som visste. Prästen ville inte ta ord i sin mun, inte heller lärarna och de vitas arvingar ville inte veta. De gamla röda som hade fångats i sin övertygelse visade mig vägen. Det saknades vägskyltar – vägen hade etsats med offrens blod i de röda hjärtana som ledde mig genom den vildvuxna skogen.
Jag lägger mig på den trampade ytan framför den lilla stenpyramiden och hör hur de arkebuserade ropar och kräver att vi inte skall glömma. Jag skall aldrig glömma och jag är 10 år.
Platsen jag beskriver och avbildar ligger ca 20 km från Lahti och två kilometer från Hollola kyrka. Minnesmärket restes av de lokala arbetarrörelserna 1948 och platsen besöktes under flera år endast av de lite mer rödaktiga – andra ville inte veta av den, det fanns t.o.m. planer att riva alltihopa. Bilderna är tagna ca ett år sedan.
Text i minnespyramiden:
”Stanna vandrare
buga
ta flaggan från vår grav
för framåt
till seger i vårt namn -
folkets”
Skyltens text:
”Minnesmärke över de som stupade för sin övertygelse”
Hösthälsning från Raul Leikas
