Bror: Var finns min uppenbarelse och min vision?

Sedan några år tillbaka har en eller ett par gånger i veckan åkt till Sunderby Folkhögskola på en kurs kallad +55. I början arbetade vi med fyra ämnen: konst, historia, engelska och friskvård. Vi hade lärarledd undervisning. De senaste åren har vi haft en bokcirkel i ABF:s regi, men fått vara i folkhögskolan och ätit gott i restaurangen.

Jag blev värvad dit av en man, som är skrivare och var med i Tankarnas Trädgård. Han hade läst en del insändare jag skrivit om arbetslöshet och hur det påverkar människor. Att jag kom med beror på att jag vill finnas med i ett socialt sammanhang, även om jag har hur mycket arbete som helst att göra hemma. Till saken hör, att jag egentligen inte får gå kursen, eftersom jag då riskerar att bli fråntagen a-kassan!

I kursen har jag som yngst varit en slags yngre maskot. Visserligen har jag nu inträtt "mogen ålder", men jag är den ende, som inte är pensionär. För ett par veckor sedan blev jag tillfrågad av mannen, om jag ville komma med som statist i en filminspelning. Filmen "Eskil och Trinidad" som har premiär nästa år, skulle de filma i Gäddviks kyrka och vi skulle vara en lyssnande allmoge, som reagerade på ett samtal mellan Göran Forsmark och Ann Petrén. Där Ann fått en uppenbarelse om att bygga en båt för att ta med församlingen till det jordiska paradiset Trinidad. Hon får mothugg av prästen. Eftersom de är en kristen församling och det i bibeln inte står om Trinidad eller jordiska paradis, så är det upp till var och en om de vill följa med på färden. Församlingen känner sig pinsam och slutligen argumenterar Ann Petrén att om de kristna vågat sig utanför Medelhavet på den tiden, så hade de säkert funnit Trinidad och detta jordiska paradis. Hur skulle världen ha sett ut då?

På några år har Luleå blivit ett av Sveriges Hollywood. För två år sedan var jag statist i inspelningen av filmen "Flimmer" om militanta elallergiker, som har premiär i höst. En kvinna i Sunderbygruppen har en bror som hade en liten roll i Filmen "En enkel till Antibes" med Sven-Bertil Taube i huvudrollen. Den filmen såg vi i måndags.Min vän berättade om vår filminspelning om hur det tagit 9 timmar för att filma det som i filmen skulle vara högst 5 minuter och hur det var över 20 personer i filmteamet och över 30 statister. Jag förklarade, att det ändå är en förhållande vis lågbudgetfilm, jämför med Millenium-filmerna för att inte tala om alla amerikanska storfilmer. Jag inser också att det behövs en mängd tagningar, för att det skall bli en bra film. Med filmerna och nu även teatern har jag mer och mer börjat studera rolltolkningarna på ett annat sätt. Det handlar inte bara om att rabbla upp en replik. Det gäller att få den rätta känslan i agerandet. Repetitionerna handlar mycket om att "leka" för att hitta de rätta uttrycksformerna.

När vi pratar om nästa bok i bokcirkeln, efter Kerstin Ekmans "Mordets praktik" (2009) föreslår min vän: Kristian Lundbergs "Och allt skall vara kärlek", som han uppmärksammat fått Sveriges Radios Romanpris. Jag berättar för honom, att många medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare på senare år fått olika priser, och känner en viss stolthet, att vara med i föreningen. När jag tänker på mitt eget skrivande undrar jag ibland över varför jag inte fått något utgivet. Mitt romanmanus har suttit fast trots många omskrivningar och det hjälper inte med alla goda råd om att lämna det åt sidan och börja på något nytt.Var finns min uppenbarelse och min vision?

Natten som var drömde jag om att jag klättrade på en lina bakvägen med fötterna före och sköt kroppstyngden uppåt. Jag vet inte om det är möjligt ens med enorm armstyrka. När jag vaknade kom jag att tänka på den berömda filmscenen, där Fred Astaire, dansar uppåt väggarna och i taket, en scen som jag tror löstes med vridbara rum och vridbar kamera. Så är det i filmens värld. Men, när det gäller skrivandet har jag över gett min floskel om att göra det omöjliga möjligt.

Bror Kajsajuntti