I veckan skrev Jonas Hassen Khemiri ett öppet brev "Bästa Beatrice Ask" till justitieminister Beatrice Ask om REVA, polisens arbete i kollektivtrafiken mot misstänkta papperslösa. Texten är den mest delade DN-texten någonsin och har inspirerat många att blogga och twittra om den. Arbetarskrivare Raul Leikas skriver så här.
Beatrice, kom igen!
Khemiris text är självlysande! Att bättre levandegöra offrets situation i dagens demokratiskt rasistiska samhälle är en svår uppgift.
Mitt hjärta börjar vibrera medan jag tar in innehållet. Jag som en vit manlig invandrare har inte alls drabbats i samma omfattning, men en händelse i min ungdom, vid 16-års märke, gör sig påmind.
...
Jag och mina kompisar brukade ofta träffas vid torget i Lahtis efter skolan och byta olika kloka och okloka tankar. Då ser vi hur polisens piketbuss stannar och ut rusar fem konstaplar och börjar omgående misshandla ett slocknat fyllo. Vi tittar på varandra och kompisarna säger ” vi drar” och börjar gå från platsen. Jag stannar som en kokande kastrull på platsen tills känslan att ingripa blir övermäktig.
Jag går fram och säger ”vad modiga ni är, fem starka konstaplar mot en avsvimmad alkis!”
”Vill du kanske åka till stationen” säger en representant av lagens långa arm och släpper sitt offer.
”Jag har då inte gjort nåt, så det kan jag väl” säger jag och rycker axlarna kanske lite för nonchalant, varpå alla fem tar tag i mig och släparpaketet som är jag till bilen, öppnar bakdörren och kastar in mig. Med tjutande sirener bär det i väg till stationen och in kommer jag mycket fort med hjälp av deras sparkar.
Två stycken startar den omilda medborgarmanglingen med sina batonger, medan de tre andra lutar sig mot väggen och skrattande åser skådespelet. Gång på gång frågar de om jag vill be om ursäkt för mitt opassande uppträdande, men jag svarar nekande varje gång. Jag tappar tidsuppfattningen och till slut sparkar de mig utanför dörren. Jag stapplar i väg ca hundra meter tills en förbipasserande bilist tar mig till sjukhuset. Sprucken skalle, spruckna trumhinnor och igenmurade ögon, samt blodiga kläder blev slutresultatet av lagens försök att tämja mig.
Nu till Khemiris upplevelser:
För mig känns det ganska lätt att byta hud med Jonas Hassen, fast hans och många andras, som icke tillhör den rätta sorten på kulörkartan, är nog mer ärrad, härdad och oböjlig!
Han har ju utsätts för upprepade förnedrande bemötanden av den vita maktens vita vakter med det klara syftet att hållas nere på acklimatiseringens marknivå!
Efter den lilla konflikten med den ordningsamma makten vände jag i fortsättningen blicken inåt, bort från tankens brännande stråle, när jag såg någon liknande händelse och då skämdes jag! Kanske var det också syftet med misshandeln, att sätta mig på plats- placera mig i rätt fack!
Men de misslyckades, jag emigrerade sedermera för att uppleva den svenska rasismens mildare, ”humoristiska” sida. Jag var ganska länge bara en liten ”finnjävel”, men med sprucken skalle och spruckna trumhinnor är man välutrustat för att tåla sådant!
Beatrice, kom igen!
Khemiris text är självlysande! Att bättre levandegöra offrets situation i dagens demokratiskt rasistiska samhälle är en svår uppgift.
Mitt hjärta börjar vibrera medan jag tar in innehållet. Jag som en vit manlig invandrare har inte alls drabbats i samma omfattning, men en händelse i min ungdom, vid 16-års märke, gör sig påmind.
...
Jag och mina kompisar brukade ofta träffas vid torget i Lahtis efter skolan och byta olika kloka och okloka tankar. Då ser vi hur polisens piketbuss stannar och ut rusar fem konstaplar och börjar omgående misshandla ett slocknat fyllo. Vi tittar på varandra och kompisarna säger ” vi drar” och börjar gå från platsen. Jag stannar som en kokande kastrull på platsen tills känslan att ingripa blir övermäktig.
Jag går fram och säger ”vad modiga ni är, fem starka konstaplar mot en avsvimmad alkis!”
”Vill du kanske åka till stationen” säger en representant av lagens långa arm och släpper sitt offer.
”Jag har då inte gjort nåt, så det kan jag väl” säger jag och rycker axlarna kanske lite för nonchalant, varpå alla fem tar tag i mig och släparpaketet som är jag till bilen, öppnar bakdörren och kastar in mig. Med tjutande sirener bär det i väg till stationen och in kommer jag mycket fort med hjälp av deras sparkar.
Två stycken startar den omilda medborgarmanglingen med sina batonger, medan de tre andra lutar sig mot väggen och skrattande åser skådespelet. Gång på gång frågar de om jag vill be om ursäkt för mitt opassande uppträdande, men jag svarar nekande varje gång. Jag tappar tidsuppfattningen och till slut sparkar de mig utanför dörren. Jag stapplar i väg ca hundra meter tills en förbipasserande bilist tar mig till sjukhuset. Sprucken skalle, spruckna trumhinnor och igenmurade ögon, samt blodiga kläder blev slutresultatet av lagens försök att tämja mig.
Nu till Khemiris upplevelser:
För mig känns det ganska lätt att byta hud med Jonas Hassen, fast hans och många andras, som icke tillhör den rätta sorten på kulörkartan, är nog mer ärrad, härdad och oböjlig!
Han har ju utsätts för upprepade förnedrande bemötanden av den vita maktens vita vakter med det klara syftet att hållas nere på acklimatiseringens marknivå!
Efter den lilla konflikten med den ordningsamma makten vände jag i fortsättningen blicken inåt, bort från tankens brännande stråle, när jag såg någon liknande händelse och då skämdes jag! Kanske var det också syftet med misshandeln, att sätta mig på plats- placera mig i rätt fack!
Men de misslyckades, jag emigrerade sedermera för att uppleva den svenska rasismens mildare, ”humoristiska” sida. Jag var ganska länge bara en liten ”finnjävel”, men med sprucken skalle och spruckna trumhinnor är man välutrustat för att tåla sådant!
Raul Leikas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar